Brev från långdistanssektionen

Hur sammanfattar man ett år? 365 dagar fyllda av alla möjliga känslor, där de flesta till och med står i direkt konflikt med varandra. Från de tråkiga passen i januari, som utförs i mörker, blåst och kyla där man både innan ett pass såväl som under tiden ifrågasätter allt vad man håller på med. Till de passen i en härlig vårsol då man springer på lätta steg tillsammans med likasinnade och bara njuter av allt som innefattas av löpning och framför allt löpning i grupp. Man njuter av den skånska rapsen, slätterna, samtalen med vännerna, solen, svetten, den härliga känslan i kroppen när man är trött efter att sprungit långt med ändå känner att man kunde sprungit lika långt till om bara tid hade funnits. Underbart!

Att syssla med långdistanslöpning är konstant ett sammelsurium av känslor. Man kan vara så trött att man nästan vill dö av utmattning, men samtidigt fortsätter man för att man vet att belöningen finns där borta, strax bortom horisonten. När man är klar med ett träningspass eller ett lopp för den delen, och man har rensat alla tankar samtidigt som man totalt tömt kroppen på all energi, då inser man varför man håller på och plågar sig. Den tomheten som uppstår, samtidigt som man fylls av en märklig tillfredsställelse av all värk och ömhet som uppstår i kroppen går nog inte att beskriva, utan den måste upplevas.

Nåväl, om vi nu ska försöka sammanfatta 2023 och det löparåret som var, så får vi kanske börja i att beskriva lite av förutsättningarna och målsättningar. Året 2022 var ett löpar år som personligen blev lite av ett mellanår. 2021 hade gått oväntat bra och en överraskande bra tid på ett maraton i Verona hade gett en blodad tand att verkligen ladda på inför 2022. Men i den ivern gick jag nog ut för hårt och med det kom skadorna. Det blev ett slitigt år där motivationen blev lidande i takt med att smärtan i kroppen stal den mesta glädjen man kan känna med att träna och tävla oavsett idrott. Inför 2023 tog jag två mentala beslut. Ett var att sluta klaga och gnälla, och i stället vara tacksam för det jag kan göra, och sluta fokusera på smärtan eller vad jag eventuellt inte kan göra. Beslut två var att sätta ett högt mål, kanske för högt, för att verkligen på så sätt hitta motivation till att plåga mig på de lite mer tuffa träningspassen.

Eftersom långdistanssektionen i Eslövs AI är tämligen liten så gick det fort att sätta målsättningar, samt att spika en plan för hur man eventuellt ska kunna nå dit. Sagt och gjort sattes det primära målet till att klara ett maraton under tre timmar. Ett mål som om något sagt det till mig två eller tre år tidigare hade jag bara skrattat åt deras fantasier. För att inte riskera att stirra mig blind på ett tidsmål, satte jag även ett andra mål, att springa så många lopp som möjligt i “Spring i Skånes Trailcup”. Tre av loppen hade jag sprungit tidigare, men övriga fyra lopp skulle bli nya för mig. 

Den stora skillnaden på traillopp och maraton på asfalt är att i traillopp får miljön/banan styra farten, medan i maraton är det mer matematiskt uträknat vilken fart man ska öppna i och sedan försöka hålla.

I Skånes Trailcup sprangs det sex lopp under året (då ett blev inställt), utspridda över hela Skåne. Jag rekommenderar verkligen flera av dessa lopp. Värmen bland arrangörer och medlöpare har varit minst sagt fantastiskt. Att dessutom att få kuta runt i detta vackra landskap kallat Skåne har nästan rört en till tårar när det strålat med sin skönhet via min hornhinna rakt in i själen. Det är lätt att bli hemmablind, men Skåne är enligt mig sannerligen en av jordens vackraste platser. 

Ska man vara kritisk så var Genarp årets besvikelse. En arrangör med stor hybris som försöker vara rolig och ha en start med staket om hinder, stort rabalder och trängsel direkt, sedan var den eftermiddagen förstörd. Med en annan huvudarrangör och framför allt en annan start är Risens naturreservat annars som gjort för traillöpning. Kuperat, vacker miljö, lättillgängligt. Allt en traillöpare kan önska sig egentligen, synd.

Till det mer positiva så har övriga fem lopp varit fantastiskt bra arrangerade. Det värmer verkligen att möta alla dessa eldsjälar och frivilliga som offrar sig och av sin tid för oss löpare ska få en så trevlig löpupplevelse som möjligt. Att möta alla dessa ideella krafter, som ger på ett sätt man aldrig kommer kunna återgälda, gör en djupt tacksam. Ska jag plussa extra mycket för något lopp så är det Hässleholmsloppet som går i skogarna runt Hovdala slott. Fantastisk miljö och ett fantastiskt arrangemang.

Jag rekommenderar verkligen alla löpsugna, gammal som ung, snabb som lite mindre snabb, erfaren löpare som ny på löpning, att kolla in dessa olika lopp i Skåne. Tider spelar ingen roll. Våga anmäl dig (gärna med vänner) och njut av Skåne och av att springa med andra löpsugna, det är så kul. Det finns många fina lopp att njuta av!

Efter att ha genomfört Trailcupen och slutade på en hedrande andra plats är jag mycket nöjd med min insatts.

Åter då till huvudmålet, maraton under tre timmar. Tidigt på året hade jag två maraton i åtanke där jag kunde klara av mitt mål på. Jag siktade in mig på våren i Köpenhamn, och skulle det inte gå där, så var “plan b” i Valencia första helgen i december. Däremellan tänkte jag springa ett tuffare maraton mellan Cannes - Nice, för att hålla igång träningen och få ett rejält långpass, om nu inte målet redan var klart.

Eftersom målet var för mina egna förutsättningar högt ställda var det med viss ovisshet jag ställde mig på startlinjen i mitten på maj i Köpenhamn. Alla yttre förutsättningar var där. Jag hade haft en skade- och sjukdomsfri vår, vilket gjort att jag kunnat genomföra mer eller mindre alla planerade träningspass. Vädret på dagen var om än lite varmt, så i övrigt i det närmaste perfekt. Planen var öppna hårt, nästan för hårt, och sedan bara kriga när den oundvikliga tröttheten och “slitaget” i kroppen satte in. Sagt och gjort bar det iväg i ett tempo långt under planen, där jag gör de första två milen på under 80 minuter, vilket för mig själv är nästan ofattbart så här i efterhand.

Men som alltid, måste skulderna betalas. Om de första 20 kilometerna kändes som de flög förbi, och jag kände mig oerhört stark. Så var jag långt ifrån lika tuff runt kilometer 27-28. Då började ett mentalt och fysiskt krig. Kroppen skrek och huvudet yrade. Med fem kilometer kvar hade jag mer eller mindre förlorat all den tiden jag hade tjänat in efter 20 kilometer. Då blev det mentalt tufft för mig då det gickinte att öka, som huvudet ville. Kroppen lydde helt enkelt inte.

 Men med det oerhört fina stödet jag fick från mina underbara nära och kära från sidan, hittades det lite krafter någonstans i djupaste av djupa inom en. Avslutar sista tre kilometerna i hyfsat tempo men det enda som for genom tankarna var “få inte kramp, få inte kramp, få inte kramp”. Då det “drog till” i båda vaderna med ojämna mellanrum vågade jag inte tro att jag skulle klara tiden förrän mållinjen hade passerats.

Tiden blev till slut 2:59:16. Jag hade verkligen tagit ut mig för allt vad jag hade. En oerhörd lättnad att klara ett mål man knappt själv trott på. Glädjen dröjde nog en månad minst, utan det var just   lättnad och framför allt tomhet som var de mest dominerande känslorna efter loppet, i flera dagar, eller till och med veckor.

De närmaste fem minuterna efter målgång var lite surrealistiska. Allt gjorde ont. Hade konstigt nog kramp i axlarna och runt skuldrorna och kunde knappt stå upprätt. Dock måste jag säga att oväntat snabbt återhämtade kroppen sig och kanske femton minuter efter målgång var jag fysiskt okej, om än såklart sliten och öm.

 Efter loppet i Köpenhamn så kunde jag nu mentalt avboka loppet i Valencia, målet var uppnått, och vi sparar den löparresan till ett annat år. Men loppet mellan Nice - Cannes avverkades under hösten. Dagen för loppet så väntades det en brutal storm (i motvind), så redan dagarna innan var det uppenbart att någon bra tid inte ens var att tänka på. Loppet genomfördes på cirka tre timmar och nitton minuter. Ett vackert lopp och bra arrangemang, dock förstörde vädret det lite just den här upplagan. Jag sprang dock i ett för mig lite lugnare tempo och i alla fall första halvan av loppet var en ren njutning i strålande sol, azurblått medelhav och bara lite lätt havsbris från sidan. En njutning för både löparhjärtat och själen. Vi kan nöja oss med att konstatera att andra halvan av loppet inte upplevdes på exakt samma sätt (storm och motvind).

Löparåret 2023 var såldes rent resultatmässigt en stor framgång. Men då jag gjort de flesta träningspassen själv har det inte varit det roligaste löparåret. Något som verkligen är värt att påminna sig om. Det viktigaste är inte våra tider eller framgångar, det viktigaste i livet är våra nära och kära. Så träna lagom. Lite är bättre än inget. Men framför allt, var rädda om varandra! Nu ser vi fram emot 2024, med nya mål och nya vägar. Såväl inom löpningen som i övriga livet. Hälsa eller hojta gärna till om ni ser en långhårig löpare med svettigt, snorigt och plågat ansikte ute på vägarna.

Ha det gott Eslövs-vänner. Hoppas vi ses på vägarna eller stigarna!

Mvh Daniel Nilsson.